Maja Lundström

sitter här nu ganska sent och känner lukten av mitt nybakade fruk och nöt bröd!
det ska jag få smaka på imorgonbitti!


Tänkte bara skriva av mig lite..

intagen dessa två dagar har varit lite slarviga. hoppat över någon måltid hit och dit, sen köpte jag mig en godispåse <3  kände ganska fort att sötsuget försvann och att det var nog Blev lite illamående ett tag.. ;)


Men nu till grejjen där jag vill skriva av mig lite.

idag fick jag reda på att en av mina bästa vänner håller på att få ätstörningar, hennes styvmamma har det och det " smittar av sig " på min fina vän. Det var väldigt jobbigt att höra, och då slog kugghjulen igång i mitt huvud och jag började tänka på mig och min omivning.
Nästan hela min familj har "ätstörningar". Allt handlar om vad man äter, hur mycket man väger, vad man vägde förut, vill gå ner i vikt,jag är så tjock och ful, vill se ut som förut bla bla..
ända sedan jag var ca 11 - 12 är så började allt. Jag gick omkring med tankar på min kropp, fick kommentarer i skolan som inte var så snälla, och en av mina fina underbara systrar fick en ätstörning som hon än har idag. Det tog väldigt hårt på mitt hjärta och psyke. Jag blev så chockad över att hon tyckte att hon var så ful och äcklig? medans jag tyckte (TYCKER) att hon var en av de finaste i världen! så jag testade själv att göra samma sak som hon, för att jag var mycket större än vad hon var.( nu pratar vi kanske 13-15 års åldern, blir nog lite blandade tidsperioder) men det funkade inte. jag gav upp. sedan ett tag så mådde jag så dåligt att jag fick depressions tabletter. jag hade en vääldigt jobbig tid. tror att det hade med självkänsla och hur jag såg ut. hur jag såg ut framför allt. Då var jag bara 14 år. Under min tid på Forssaklackskolan så hade jag det jobbigt, hamnade i ett skitgäng. tog mig ur det och blev ensam. jag passade inte riktigt in i någon av klassens "grupper", så jag vandrade till olika personer från dag till dag. sedan kom jag till ett litet gäng som jag fortfarande håller ihop med idag, de är väldigt fina och roliga människor och jag skulle inte byta ut dem mot någonting. men när jag hamnade i den gruppen så fick jag reda på ett par saker som också tog hårt på mitt psyke. Alla 3 av dem hade ätstörningar, och där satt jag och åt en tallrik mat i matsalen medans de åt ingenting. kanske en knäckemacka och vatten, men aldrig en riktig måltid. de kom med bortförklaringar som " nej jag har så ont utav tandställningen.."  jag kände mig så dum och äcklig, 3 gånger så stor var jag också, och då ljuger jag inte! nu är den tiden förbi och jag vet att en av dem har frisknat till , men jag tror aldrig att någon som har haft ätstörningar gör det helt. jag letade reda på en utav deras blogg, och blev chockad över vad som stog där. jag förstod inte hur de kunde se sig själva sådär. jag förstog verkligen inte och gör det inte än idag. Hon vet nog inte om att jag hittade den. men jag har aldrig sett henne som äcklig eller något pga den bloggen. hon är precis lika underbar och fin som hon alltid har varit! nu efter den tiden så har jag börjat gymnasiet och jag har lyckats att gå ner 15 kilo + 3 kilo.. utan någon ätstörning. jag har tränat och ätit bra,lite men ofta. men Hela min omgivning består utav ätstörningar och det är jobbigt. Väldigt jobbigt. För jag älskar dem allihop och vill hjälpa dem, jag vill att de ska må bra och sluta klaga på sig själva. speciellt de som jag tycker inte ens ska behöva bry sig om hur de ser ut? slanka och fina och normalviktiga människor. varför ska det vara så svårt att älska sigsjälv ? bara gå runt och jämföra sig med andra?! Men here's the deal people, det finns INGEN som är som du! inte en enda människa i världen har samma organ som du, samma muskler, samma exakta hudfärg, benstomme, naglar etc! Så varför letar vi efter den där jävla perfektionen? den finns inte. kommer ALDRIG att finnas! alla behöver olika i matintag, träning, kost! det finns inte en enda jävel som är exakt som jag! och jag kommer ALDRIG att kunna bli Exakt som nägon annan heller, hur mycket jag än skulle försöka! och det har jag insett nu, jag vill nå en stadig och HÄLSOSAM vikt! jag har pratat med min skolsköterska och fått reda på vikten jag skall ligga emellan och jag valde ett nr. det är mitt mål. dit ska jag nå. men jg vet inte hur det skall gå med all denna förbannade ätstörningsskit omkring mig. Jag är en stark tjej, det vet jag. men det börjar bli jobbigt nu. Jag märker på en av mina syskonbarn att hon börjar tänka på hur hon ser ut och att hon är tjock. vilket hon går runt och säger! hon är en jättefin Normalviktig flicka som är inte mer än 12 år. varför hon säger så är pga mig och min familj. hon hör och ser, och det gör ont i hjärtat om samma sak som jag har varit med om skall hända henne! då kommer jag ALDRIG att förlåta migsjälv! Så åt helvete med alla dessa jävla ätstörningar och perfektion hit och dit! jag tänker satsa på att må BRA och leva mitt liv! jag har bara ett och jag tänker göra det bästa utav det!